Storybook

Ett stort Lejon sov i skuggan av ett baobabträd när en liten Mus, som skyndade hem med ett frö i kindrna, kilade rakt över hans nos.

Lejonet vaknade med ett rytande och slog ned sin enorma tass på hennes svans. "Nu ska jag äta upp dig för att du väckte mig," morrade han.

Musen darrade och pep. "Snälla, mäktiga Lejon, ät mig inte! Jag är bara en liten varelse och skulle knappt fylla ett hörn av din mage. Skona mig, och en dag, kanske, kan jag hjälpa dig."

Lejonet lyfte sin tass. Han skrattade så högt att löven skakade över honom. "Du? Hjälpa mig? Vilken liten, dåraktig varelse du är. Gå nu. Tanken på det har muntrat upp mig."

Musen bugade och sprang till sitt hål, och var borta innan han hann ändra sig.

Många dagar gick. Lejonet gick på jakt i den djupa skogen en morgon och såg inte det tunga nät som jägarna hade spänt mellan träden. Repen slöt sig om honom. Han rytade och vred sig, men ju mer han kämpade, desto stramare blev nätet. Till slut låg han stilla, flåsande, och hans rytanden fyllde hela skogen.

Långt borta hörde den lilla Musen. Hon mindes den stora tassen som lyftes från hennes svans, och hon sprang mot ljudet.

När hon nådde Lejonet fann hon honom bunden från man till svans. Hon stannade inte för att bli rädd. Hon klättrade upp på ett rep och började gnaga, hennes vassa tänder arbetade jämt. Hon gnagde igenom ett rep, sedan ett till, sedan ett tredje. Timme efter timme arbetade hon, tills nätet till slut föll öppet och Lejonet var fritt.

Han reste sig och skakade dammet från sin päls. Han tittade ner på den lilla varelsen vid sina fötter, och hans ögon var milda.

"Lilla Mus," sa han, "jag skrattade åt dig. Jag hade fel. Jag ser nu att även en liten vän kan rädda en stor kung."

Musen log, och de gick tillsammans till skogens kant medan solen gick upp.

En vänlighet är aldrig bortkastad, hur liten den än verkar.